Segerns smak:
8 läxor som tar dig till mållinjen fortare

Text: Chris Kostman

Originally published in MultiSPORT Magazine, Sweden, premier issue, April 1999

To read this in English, click here.

Later published in Marathon & Beyond, July 2007. Reprinted with permission from Marathon & Beyond. To learn more about the magazine, visit www.marathonandbeyond.com.

Original Marathon&Beyond article available as PDF

Segerns sötma är en smak vi alla uppskattar. Men vad, och hur, ska man äta under extrema uthållighetsprov? Vi bad ett proffs dela med sig av sina viktigaste erfarenheter!

RABBIT LAKE, ALASKA, 1993

Det var februari månad, mitt i djupaste vintern, och jag var hungrig.

Det var ett problem. Jag hade vaknat i gryningen i en skön sovsäck mitt ute i Alaskas vildmark. Det var 14 minusgrader ute och jag hade kommit 100 km och 24 timmar in i den 160 km långa snöskotävlingen längs Iditarod-leden i Alaska. Nu hade jag bara tillräckligt mycket Unipro Endura Optimizer (den flytande måltidsersättare jag använt i åratal under tävling) för att fylla min CamelBak med ett 1 200 kcal-mål. Det skulle förhoppningsvis vara tillräckligt med energi för att få mig över mållinjen. Men den här morgonen räckte det inte, jag behövde en riktig frukost. Något att sätta tänderna i.

Funktionärerna vid kontrollen kunde inte hjälpa mig: Iditasport-tävlingens regler förbjuder dem att hjälpa deltagarna med all annan utrustning än vatten.

Då kom jag på ett genidrag. Jag gick tillbaka till tältet som utgjorde kontrollen och tittade i soptunnan. Helt säkert måste ju någon av de 50 mountainbikecyklisterna, skidåkarna och snöskolöparna som passerat under natten ha lämnat något ätbart efter sig.

Min frukost den där vackra, kalla Alaska-morgonen kom att bestå av vad andra deltagare kastat: tre tuggor av en jordnötssmör-och-sylt-macka, en halv brownie, omkring ett dussin yoghurtglaserade russin, och en halv energikaka täckt med fickludd. Efter att fyllt på med kalorier andra förkastat gav jag mig ut på leden igen och gick i mål i fin form.

Läxa #1: Ät vad du behöver när nöden kräver det. Det går nästan alltid att få tag i något ätbart, vare sig du måste leta längst in i det lokala minilivset, din kompis kök, eller närmaste papperskorg...

BERKELEY, CALIFORNIA, 1992

Jag kröp på alla fyra uppför de sex trappstegen från garaget till mitt hus. Färgsinnet hade försvunnit och det ringde i huvudet på mig då jag vred om handtaget och krälade in i köket. Jag öppnade kyldörren och greppade flaskan med flytande näring som jag förberett fem timmar tidigare. Jag fick tag i en banan och några tortillachips och började trycka ner kalorierna.

Effekten var omedelbar: ringandet i öronen upphörde, synen normaliserades och livsandarna började återvända. Jag hade försatt mig själv i detta tillstånd av lågt blodsocker och total kolhydratbrist helt frivilligt.

I åratal hade detta varit en en gång i veckan-ritual: 125 km på min landsvägscykel genom bergen i San Francisco East Bay utan något annat än två flaskor vatten och en Powerbar att stoppa i mig under träningspasset. Varför? För att träna min kropp att klara sig på mindre under krävande träningspass, pressa den så nära gränsen som möjligt.

Det fungerar. I tävling efter tävling har jag klarat av att tävla över hundratals kilometer på cykel eller till fots utan att konsumera mer än 200 kcal eller mindre i timmen. En del skulle säga att det är fysiologiskt omöjligt, men min kropp känner en annan sanning.

Läxa #2: Du kan lära dig att klara dig på mindre i en tävlingssituation om du har tränat på det. Det går att träna sin ämnesomsättning för att fungera bra i pressade situationer. (Men gör det inte hela tiden, för då kommer du att bryta ner dig själv och på sikt skada kroppen.)

DEATH VALLEY, CALIFORNIA, 1990
Min följebil körde upp bredvid mig medan jag segade mig ut ur Death Valley på min landsvägscykel. Mina medhjälpare stack ut sina huvuden och frågade om jag behövde något. De tappade hakan när jag räckte dem min CamelBak, som jag tömt på 1 200 kcal flytande föda på 75 minuter.
- Fyll på den här, tack! sa jag.

Vi hade påbörjat tävlingen endast tre timmar tidigare i Badwater, den lägsta punkten i västra hemisfären, endast 85 meter över havsnivån. Mållinjen låg 220 km och tre bergspass bort på Mt Whitney, den högsta punkten i västra hemisfären. Tävlingen var Mt Whitney Summit Classic.

Redan tidigt i tävlingen hade ett halvdussin tävlande brutit sig loss och lämnat ett fem minuters gap mellan sig och resten av oss i klungan. När jag såg dem ge sig iväg, bestämde jag mig för att ta upp jakten på dem. Jag hann ikapp, men fann mig plötsligt ensam i ledningen istället, med hundratals tävlande i full färd med att jaga mig och 160 km kvar att cykla.

Det fanns bara en sak att göra. Trampa på.

Men det hade sitt pris: kalorier. Många kalorier. Utan en följebil med medhjälpare som kunde fylla på min CamelBak och ett stort lager av måltidsersättardryck i följebilen, skulle jag aldrig ha klarat det.

Tio timmar efter starten rullade jag över mållinjen som vinnare. Jag hade satt ett nytt banrekord, men det var inte det som förvånade mig mest, utan de 10 000 kcal av flytande kolhydrater och protein jag lyckats få i mig på tio timmar.

Läxa #3: Högintensiva, högkvalitativa prestationer kräver ett högt kaloriintag. Tryck i dig kalorierna om du vill ha tryck i kroppen när du tävlar. Det är förstås bara möjligt om du har obegränsad tillgång till mat, så se till att ha det.

PENTICTON, BRITISH COLUMBIA, CANADA, 1991
Jag stirrade på den gröna plastdörren framför mig medan mina tarmar ägnade sig åt vad som brukar kallas rännfyr. Medan jag satt där i bajamajan sprang mina medtävlande förbi utanför och njöt säkert av de vackra vyerna i Okanagan Valley, där Ironman Canada gick av stapeln. Vi var åtta timmar in i tävlingen. Jag hade 30 km kvar att springa, men kom ingenstans på grund av diarréattacken. Den fjärde på en mil...

Det hade gott så bra innan dess. Jag hade simmat bra, gjort snabba byten, klarat av den 180 km långa cyklingen på fem timmar, och nu hade jag bara maratonlöpningen kvar.

Tyvärr hade bytet till löpningen också inneburit att jag var tvungen att dricka och äta det som tävlingsarrangörerna erbjöd, eftersom min egen tävlingsdryck var slut. Det innebar Gatorade och frukt, fulla av fruktos och citronsyra. Min mage klarar inte av någotdera särskilt väl.

Det fanns bara en sak att göra: börja dricka vatten och äta chocolate chips cookies, som var vad som erbjöds i övrigt. På en vatten-och-kakor-diet lyckades jag få mina tarmar att återgå till normal funktion och fick upp farten igen. Jag lyckades förbättra mitt personbästa på maratonsträckan med 40 minuter jämfört med året innan och kom in på en tid under 11 timmar, vilket var mitt mål i detta mitt andra Ironman. Utsikten var mycket trevligare längs banan än inne de där gröna bajamajorna, jag lovar!

Läxa #4: Ät det som fungerar för dig. Om du ändå börjar må dåligt, så håll dig till vatten och något enkelt och gott för att få tillbaka kontrollen över din kropp.

BOSTON, MASSACHUSETTS, 1996
Jag satt på en bit kartong i ett stort, lerigt tält och åt sushifrukost tillsammans med några japanska medtävlare. Det var en timme kvar till starten av det hundrade Boston Maraton.

Det var en utmärkt frukost, som slog det munkar-och-kaffe-mål övriga tävlande åt med hästlängder. Koffein och en sockerbomb gör ingen frukost. Sushi, däremot, det är en måltid det!

Jag hade inte planerat att äta sushi den där morgonen, men det var en välkommen möjlighet. Jag fick möjlighet att starta dagen på ett lätt och bra sätt.

Även om jag inte hade tagit med mig någon frukost, så hade jag med mig den mat jag planerade att äta under tävlingen. Tidigare tävlingar hade lärt mig att inte lita på att den mat som erbjuds av tävlingsarrangörerna fungerar för mig.

Tillsammans med 40 000 officiellt anmälda löpare och troligen uppåt 20 000 "banditer" hade jag därför en härlig dag på tävlingsbanan. Jag hade på mig en liten midjeväska med en kamera, en Powerbar och ett paket GU, en gelé med snabba kolhydrater. Den näringen, plus vatten som erbjöds längs banan, var allt jag behövde för att kunna klara av hela tävlingen utan minsta energiproblem.

Läxa #5: Var din egen bästa kock. Ät alltid en bra frukost före tävlingarna eller träningspassen och ta med dig egen mat och dryck, så att du inte måste lita till vad andra har att erbjuda.

NÅGONSTANS I MISSOURI, 1987

- Vi hör att du sköter dig bra. Vill du ha något särskilt? undrade mina medhjälpare över högtalarsystemet som var monterat på följebilen.
- Tja, eftersom ni frågar så...det vore gott med en vaniljmilkshake från MacDonald's! svarade jag.

Det var sjätte dagen på Race Across America och jag rullade genom ett kvavt Missouri i hopp om att nå Mississippi River vid midnatt. Mina medhjälpare jobbade i skift och roterade var fjärde eller sjätte timme mellan husbilen, "spionbilen" och följebilen. Jag hade enbart kontakt med medhjälparna i följebilen bakom mig, som hade till uppgift att tillgodose mina behov.

Utan att veta att gänget före dem redan hade gett mig en milkshake, var förstås varje ny trio glad över att kunna förse mig med "något extra". Jag utnyttjade dem medvetet, men allt verkade okej.

Det var det inte. Strax efter att mörkret fallit höll jag på att somna, samtidigt som jag upplevde de enda hallucinationer jag fick under den 5000 km långa cykeltävlingen. Om man stoppat i sig snabba kolhydrater för ständiga uppåtkickar en hel dag, finns det till slut endast ett håll energinivån kan gå åt: nedåt. Jag gick ned för räkning, rejält. Efter att ha fungerat bra i fem nätter på bara tre timmars sömn per natt, höll jag nu på att trilla ihop.

Jag nådde inte Mississippi förrän klockan tio följande förmiddag. Hallucinationer och extra sovpauser kostade mig tio timmar. Min hastighet när jag väl trampade var inte högre än att jag precis rullade. Det var helt och hållet mitt eget fel och det skulle ta mig samtliga återstående 1 600 km att ta igen det jag förlorat genom tuff cykling och, viktigare ändå, smart ätande.

Läxa #6: Var inte en kortsiktig idiot: ät rätt och undvik mängder av snabba kolhydrater. Vänta med partyt till efter mållinjen!

EAGLESONG LODGE, ALASKA, 1995

Det var midnatt och jag hade precis haltat av Iditarod-leden in i vardagsrummet i en avlägsen stuga som fungerade som en extra kontrollstation halvvägs genom den 160 km långa snöskotävlingen som jag deltog i för andra gången. Vad som gjorde den här stugan så speciell var att också fungerade som inrättning: vi kunde betala för att äta där eller till och med sova inne i stugan under natten. Vanligtvis består Iditasports kontrollstationer bara av tält mitt ute i ingenstans, där de tävlande endast möts av vatten och leenden.

Jag hade tävlat i nästan 14 timmar och jag var dödstrött. Mina stela ben hade tvingat mig att hålla ett lågt tempo de senaste sex timmarna, vilket gjorde att jag verkligen kände av de trettio minusgraderna. Dessutom led jag av ett kaloriunderskott. Jag hade tagit mycket längre tid på mig mellan kontrollstationerna och därmed också ättillfällena, så jag var i skriande behov av att få något i magen.

Tävlingsbanan väntade, men den varma stugan och dess vänliga föreståndare fick mig att stanna kvar. Innan jag visste ordet av satt jag och slängde i mig en stor skål med älgchili.

Det enda problemet med det var att jag är vegetarian. Jag hade inte ätit kött på fem år, så även om den varma, tunga maten verkligen gjorde nytta, hoppades jag samtidigt att den inte skulle göra mig sjuk.

Medan måltiden började sprida sig genom mina frusna lemmar och värmde mig ända in i märgen försökte jag att låta bli att tänka på den stora, modiga Alaska-älg som fått sätta livet till för att göra måltiden möjlig.

Med ny energi och återvunna livsandar kunde jag avsluta tävlingen i fin form. Faktum är, att älgstuvningen hade sådan långvarig effekt att jag endast behövde smutta på min flytande föda under de återstående 80 km till mållinjen i Skwetna.

Läxa #7: Gör vad du behöver göra för att få i dig bra mat, även om du måste frångå dina vanliga principer. Om du inte får i dig energi, kan vare sig muskler eller hjärna fungera.

LE FONTANIL, FRANCE, 1993

Under 48 timmar hade jag inte ätit något annat än min vanliga chokladsmakande tävlingsdryck. Frågan är om man ens kan kalla det ätande, förresten, när maten är i flytande form och dricks från en flaska? Nog för att jag fick energi, men jag var less på drycken.

Jag hade klarat av 11,4 km simning, 540 km cykling och 90 km av de totalt 127 km löpning som ingick i det Triple Ironman jag deltog i. Vid det här laget höll jag ingen större hastighet. Jag ville bara komma i mål i helt skick och ha kul.

Vid den tidpunkten cyklade en av mina franska medhjälpare, Damien, upp bredvid mig. I ena handen höll han en baguette fylld med brieost. Han hade köpt den som ett mellanmål åt sig själv.

Jag åt upp den.

Från den stunden och framåt drack jag inte en droppe till av min flytande föda. Jag var en brie&baguette-man, helt enkelt. Det fungerade fint. Så nära mållinjen, med ett så lågt tempo och en så låg puls, plus det faktum att det inte fanns några prispengar att strida om, kunde jag unna mig att frossa. Jag njöt.

Jag avslutade tävlingen med en spurt för sjuttondeplatsen tillsammans med tyske triatleten Günther Teichmann i mitten av en mänsklig tunnel där åskådarna var helt vilda. Både Günther och jag kämpade verkligen, men det är inte den spektakulära avslutningen på tävlingen som jag minns bäst. Nej, det är Damiens brie&baguette, det godaste jag någonsin ätit under en tävling.

Läxa #8: Ha kul. Lev lite! En multisportares hjärta sitter i magen, trots allt.

Nämnda energidryck finns inte i Sverige, men vill du hitta något liknande får du innehållsinformationen här: Per portion: 280 kcal, 12 g protein, 58 g kolhydrater, 1 g fett. Kolhydraterna kommer främst från maltodextrin och proteinet från vassleprotein. Innehåller också vitaminer och mineraler.

Till spalten:

Chris Kostman är ultrauthållighetsidrottare med cykling som specialitet. Hans allmänna hälsokur, tillika antiförkylningskur, består av ingefära, honung och citron. Du kan ta del av fler av hans tränings- och tävlingshemligheter på www.adventurecorps.com.